Tisdag känns alltid som måndag eftersom Umi går på utedagiset ti-ons-to och nu när F jobbat färdigt för säsongen så har vi inte mera samma veckorutin. Han jobbade sex dagar i veckan så söndagar blev ju väldigt heliga. Nu har vi lyxen att båda vara hemma över vintern, ja vi planerade helt enkelt så, leva på mindre utgifter (förutom resan vi just gjorde) och njuta av denna tid tillsammans. Det är verkligen otroligt lyxigt att kunna ha det såhär.
Umi gick idag efter två veckors frånvaro till utedagiset. Han var glad att vara där och dagen hade gått smidigt. Han förklarade dock redan på morgonen att han ska dit och leka, sen sova och SEN leka med barn (leka barn betyder nuförtiden Klingenbergs). Han påpekade detta hundra gånger innan han gick på tupplur, att SEN leka med barn! Det är ju förstås så roligt att han tycker så mycket om att leka med dem och imorgon kommer de igen på middag till oss, MEN, ja det finns ett men, mitt hjärta gråter redan blod när jag tänker på att måsta förklara till honom om några veckor att de åker hem, med flygplan. Han kommer att bli så lessen. Å andra sidan vet man ju att det sen också går om. Som tur är mommo & affa då här så smällen blir förhoppningsvis lättare.
Det roliga är att lekstunderna med Klingenbers gett mycket mer än de kan ana. Barn observerar ju något oerhört och Umi har liksom uppfattat att de är syskon och observerar hur de behandlar varandra. Klingenberska döttrarna (hoppas OK att jag kallar dem så, hehe) är inte bara snälla, trevliga, klipska, roliga men också hjälpsamma. Och det är något Umi snappat upp. De två senaste dagarna har han på ett helt nytt sätt åtagit sig rollen som storebror. Han förklarar, hjälper och visar åt Ava hur man skall göra något, istället för att daska henne i huvudet med en bok. Det gulligaste måst ändå vara när han stryker henne om håret och säger, oj Ava gullepelle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar