Verkliga drömmar

Ni vet känslan när man vaknar och man inte vet om det som man "hänt" egentligen hänt eller om det var något man drömt. Man känner sig ganska yr och fundersam. I samband med Umi har mina drömmar känts verkligen verkliga. Jag hade inte många starka drömmar under graviditeten, som många har, men speciellt en kommer jag ihåg. Umi föddes platt som ett papper. Tänkte det var behändigt att man kan rulla ihop honom och stoppa honom i fickan, typ. Men påväg hem från sjukhuset så var han redan som en tonåring, i mini format. Vi drack kaffe tillsammans och diskutera tidningen. Tyckte att det gick lite väl snabbt men det kändes ok.

Sedan han kom till världen har jag ofta vaknat och sökt honom. Man känner sig ganska knäpp när man sitter där, halvvaken, och söker barnet under dynan och överallt i sängen. F brukar vakna och fråga vad jag håller på med och jag frågar alltid samma sak "where did you put him?". Sedan när man vaknar till, känner man sig lagom snopen. Som bäst har jag sökt honom i klädskåpet. Igår vaknade jag till att jag satt och torkade dynan men en t-shirt som jag tydligen hittat brevid sängen. Jag trodde han var där och hade spytt, men nej, han låg nog i sin säng. I natt vaknade jag helt kallsvettig och var övertygad att jag glömt honom på golvet nånstans, så jag gick runt och letande efter honom. Tillslut kom jag dock fram till att han kanske ligger i sin säng och jo visst, där låg han och sov. Det var bara att snopet krypa ner i sängen. Hade dock svårt att varva ner och somna.