Det är inte alltid ens kropp sammarbetar eller fungerar som man önskar, eller för den delen ser ut som man önskar. Men tänk alltså vilket verktyg kroppen är. Vilka adrenalin kicks man kan uppnå via kroppen och den enkla vardagen, hur en fungerande kropp bär helheten från punk A till B och helt co-existerar med hjärnan. Väldigt imponerande. Nu finns det ju givetvis kroppar som inte alls vill sammarbeta eller aldrig gjort det, men nu vill jag fokusera på den fungerande kroppen och hur fantastisk den är. Tänk att hjärnan sänder signaler till de olika kroppsdelarna och de lyder order. Tänk att kroppen kan producera en ny människa och bröstena producerar mjölk på beställning. Riktigt sjukt om man tänker efter och samtidigt är det så naturligt, men tänk att det ÄR naturligt. Alltså visst är kroppen ett underverk.
Jag kommer ihåg att jag beskådade min nakna kropp i spegeln kort efter att Umi fötts. Kroppen hade ändrat form, drastiskt dessutom de senaste månaderna. Från gravid till smäll gravid till icke gravid. Har aldrig tyckt om min kropp lika mycket som då trots att den inte alls passa in i några ideal. Den var mjuk, dallrig och puffsig men ack va jag älska den och kände mig så jäkla stolt. Den hade ju fungerat som på beställning. Ja, vi (kroppen och huvudet) lyckades inte riktigt förlösa barnet som planerat utan det blev kejsarsnitt men kroppen, den kämppade hårt och gjorde sitt bästa. Nu är det inte så att jag fortfarande går naken framför spegeln och älskar min kropp, tyvärr. Lätt tycker man att kroppen kunde vara lite fastare, smalare eller av någon orsak lite annorlunda än vad den är, men trots detta tycker jag nog mycket mer om min kropp idag än jag någonsin tidigare gjort. Kroppen, vilket fantastiskt verktyg! Huvudet tackar och bockar och fortsätter att sända signaler.
Oj vad jag kände igen mig i det du skrev nu... speciellt det där med adrenalinkickarna... Alltså jag var typ så hög igår att jag typ svävade på moln - över att kunna gå! Vitsit vilken otrolig känsla när kroppen funkar igen och helt bokstavligt talat bär en :) Underbart! Det var vardagskick på allra högsta nivå! För att nu inte tala om att föda barn sen, det är helt i en klass för sig! Vitsit ändå, att föda naturligt, är det absolut starkaste jag någonsin varit med om - det kändes som om hela världens kvinnliga urkraft ända från stenåldern rann igenom mig, i varenda minsta lilla cell i hela kroppen, just då, under de timmarna - eller minuterna - då jag krystade för livet...
SvaraRaderaSen tyckte jag också att speciellt när jag var gravid, men också till viss del under amningen, att jag liksom blev immun mot kroppsnojor och viktideal... Det var liksom så obvious att man då inte kan passa in i något trådsmalt modellideal (vilket nog ingen kan i vanliga fall heller i och för sig), så då kunde jag med gott samvete låta bli att bry mig. Men så småningom, under resan så smyger de sig på tillbaka, tankarna om hur kroppen ser ut, hur den känns, och hur den borde vara... Dock inte så starkt som förut tycker jag. Det blir nog lite så att man har mer överseende med kroppen, och hur den inte ser ut, i och med att man varit med om att den producerat, pushat ut och fött upp en ny människa (eller två) :)
Ja precis! Jag har blivit så mycket snällare med kroppen och respekterar den så mycket mer. Tänk att kroppen alls orkat med en under åren, i ngt skede hård sport, annat skede massa festande, sedan långa långa arbetsveckors, graviditet osv. Nu är det ju bara att lyfta på hatten :)
Radera