lördag 25 oktober 2014

It's a dogs life


Vi träffade Xima för första gången när hon var en vecka gammal. Vi hade slagit läger vid en camping som även fungerade som restaurang, bar och hotel, i Pemba i norra Mozambique. Snart fick höra att hunden som bodde där fått valpar. Alltså åh. Det var ju passligt att vi placerat tältet precis brevid valparna.
Ximas mamma och syskon

Vi var på resande fot så det var inte helt lämpligt att adoptera en valp men vi hade redan innan beslutit oss att den dagen vi hittar ett hem så välkomnar vi en hund. Stället var trevligt, valparna växte och vi blev erbjöds Manager positionen över ställer, för ägaren skulle resa bort. Ja, why not. Här kan vi ju bli några år. Jag gav extra mjölk åt valparna och kokade en lokal maisgröt (som kallas Xima, varav namnet) för mamman var trött och verkade inte ha tillräckligt med mjölk åt alla 10. Vi beslöt oss att hålla Xima.

Xima 3 veckor gammal


Framme i Gabon efter lång resa
Hon var den sistfödde, minsta och lite ynklig. Valparna adopterades en efter en. Xima fick vara kvar hos sin mamma, och oss. Mitt i allt blev jag erbjuden jobb i Gabon. Jag reste som hastigast iväg och F blev kvar med Xima. En ny manager skulle hittas och hund dokumenten fixas. Xima skulle givetvis med. F och Xima körde en månad senare c.3000km ner till Johannesburg varifrån de sedan flög till Port Gentil. Xima anlände i Gabon som 4 månader gammal. 

I Gabon regnar det stora delar av året så promenaderna var ofta rätt blöta. Alla vägar i vårt kvarter var av sand och när det regnade blev det genast översvämmat.

Var skall man riktigt gå? Port Gentil, Gabon
Xima trivdes rätt bra och hade massor med hundvänner. De flesta var gatuhundar som bodde på vår gata. Vissa hade eller hade haft en husse eller matte, men hade av en eller en annan orsak hamnat på gatan. De väntade alltid på Xima och följde alltid med oss på promenaderna. Oftast lekte Xima dock fritt med dem på vår gata.

Xima på vår gata med vännerna Crush och mini Crush

De flesta av Ximas vänner hade riktigt bedrövliga livsöden. Hade haft ett hem var de blev slagna eller fast bundna i slående hetta. Crush, den svarta hunden på bilden, var en av dem. Den bodde hos en familj på vår gata. Deras sätt att försöka kalla på henne var genom att kasta sten på henne. Hon lärde sig som tur att rymma från gården. När hon blev på smällen knöt dom fast henne i ett träd. Flera gånger lyckades hon bita sig igenom kopplet. Jag klippte sedan av remmen de bundit fast så spänt runt halsen. Hon fick oftast ett mål om dagen hos oss, speciellt då när hon blivit så smal att revbenen stack ut och hon skulle ju få små. Hon mådde mycket bättre då hon själv kunde hitta mat på gatan och springa undan sin familj. Valparna kom och då band dom fast henne i trädet, igen, men denna gång i kjedja. Hon hade inget att dricka och satt i gassande sol med sina valpar. Jag höll på att tappa konceptet. Lyckades övertala vakten att ge henne vatten då familjen var borta. Crush vrålade när hon såg mig. Det var fruktansvärt. En dag kom hon dock fri från kjedjan, valparna gavs bort  och familjen flyttade. Crush och en "ful" valp som ingen vlle ha lämnade de efter sig. I detta fall var det verkligen skönt att familjen lämnat dem. Crush saknade dem inte! Den fula valpen är den på bilden. Härlig liten vovve. Vi funderade ofta på att adoptera Crush. Helt fantastisk hund och dessutom Ximas bästa vän. De hade varit tillsammans dagligen sedan de båda var c. 4 månader. Dock förstod vi att vi inte kunde resa mellan diverse Afrikanska länder och norden med två stora hundar. Nu hade Crush dessutom sin valp med sig, inte kunde man ju lämna den heller.

Mellan regnskurarna kom sol och då fanns det fantastiska, rätt tomma, stränder. Vi brukade köra till stranden ett par gånger i veckan så att Xima skulle få springa och bada. Mandji är en Gabonesiska gatuhund som våra vänner adopterat. Mandji bodde hos oss i 5 veckor när hon var endast var någon månad gammal.
Xima och Mandji på stranden

Hittade en krabba




Jag kan lätt konstatera att Xima levde ett ganska gott liv i Gabon. Hon hade massor med vänner hon träffade dagligen, hon kunde springa fritt omkring och njöt i allmänhet av livet. Efter 1 år och 8 månader var det dags att dra vidare. Efter 5 veckor i Finland åkte vi till Nouakchott i Mauretanien. Där var Ximas vardag inte alls lika rolig. Eller ja, från balkongen följde hon med getterna och kamelernas drama. Det var noggrant på vilken balkong hon ville vara i vilken stund. På morgonen var det enbart ena balkongen som gällde och på eftermiddagen den andra. Hon blev helt besatt av getterna. Av den orsaken kunde hon inte heller springa fritt, förutom på gården, var hon endast stod vid staketet och stirrade ut på getterna.

Utsikt från hemmet i Nouakchott
 Det som även påverkade vardagen var hettan. Ingen hade större lust med längre promenader i 45 graders hetta, inte ens Xima. Dessutom var det fullt med skräp överallt blandat med ruttnande kamel/get kroppar, som stank i värmen. Det var inte precis promenadernas paradis. Dessutom var jag gravid, så hettan och stanken var rätt tryckande. Det blev inte långa promenader förutom på stranden, vart vi åkte nån dag i veckan så att vi fick doppa oss och Xima springa. Där lyckades hon oftast hitta en hund vän att leka med.

En ny vän i Mauretanien
Eftersom jag var gravid kom vi till Finland, en vecka före julen. Xima fick se snö för första gången och springa på isen. Hon anpassade sig förvånandsvärt bra från öken hetta till nordisk vinter.

På isen
Snabbt lärde hon sig öven att äta snö. Här bor vi 15km utanför city center Helsingfors och är omringade av skog, sjöar och diverse promenadsvägar. Det är verkligen walkers paradise. Xima går dagligen på långa promenader i skogen. Hon är besatt av ekorrar och sitter hemma i fönstret och kollar hur de skuttar i trädet på gården. Hon har dock inga dagliga vänner förutom de hon kort träffar på promenaderna. Hon har blivit lite av en mobbare av små hundar. Hon tycker om att skrämma dem trots att hon egentligen bara vill leka. Vi åker relativt ofta till hundparken så att hon får leka av sig och prata hundspråk. Här har hon, by far, de bästa promenaderna men saknar säkerligen att ha en massa hundar runt omkring sig.


Höstig morgon promenad




Runt denna sjö går vi dagligen




Xima har nu fått en ny roll som familjehund med en bebis som hon håller noga koll på. Umi får dra i öronen och sätta tassen i munnen. Hon har otroligt tålamod. Hon är verkligen en duktig globe trotter!


Umi & Xima 

4 kommentarer:

  1. Jee! Mustikka är född och vi jublar alla när du bloggar igen! Helt überfin bild den där med Xima som slickar Umi. Hoho!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe, får se hur det kommer igång men känns kul :) Umi är helt galen i Xima, sku hellst bara slicka pälsen hela tiden. Nice!

      Radera
  2. Där tyckte vi redan att Mandji var så stor och vuxen... Hon var ju bara en liten sprätt! Hahah!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nå jo, haha, men hon var ju då redan helt mega jämfört med när ni fick henne. Lilla gullen!

      Radera